Låt inte tapeterna blekna
- admin
- 0
- Posted on
Det började som ett vanligt besök en fredagseftermiddag. Vi hade fått in ett tips om en äldre bostad som stått orörd i flera år, förutom en liten åtgärd via takläggare Stockholm. Den låg i ett av stadens äldsta kvarter, ett område där husen bär på historia i varje hörn, där fasaderna har sett generationer växa upp och flytta vidare. Ett sådant ställe där varje steg på grusgången berättar om det förflutna, men där nutiden ibland verkar ha stannat upp.
När vi klev in genom den tunga ytterdörren möttes vi av en stillhet som inte bara handlade om ljud. Det var som att luften stod still. Inga dofter av nylagad mat, inga fotsteg från övervåningen, inga ljud från en tv i bakgrunden. Allt var tyst. Men i den tystnaden fanns något mer. Ett slags vittnesmål om att livet här pågått – och kanske tynat ut – utan att någon riktigt lagt märke till det.
Vi gick genom rummen. Tapeterna som en gång varit moderna hade bleknat, lossnat i kanterna. I köket stod fortfarande en gammal kaffekokare kvar på bänken, med ett lager damm som måste ha byggts upp under flera år. Trägolvet knarrade, men inte på det där charmiga sättet man ibland pratar om – det var mer som ett försiktigt varningsljud om att tiden gjort sitt. Fönstren släppte in ett vackert dagsljus, men även där syntes spår av år av brist på omsorg.
Det var tydligt att huset var fullt av minnen, men också att det börjat ge vika för tidens tand. Och det var just det som fastnade hos oss. För hur ofta går man inte förbi hus, lägenheter eller lokaler och tänker att de ser ”lite slitna” ut – utan att reflektera över vad det faktiskt innebär? Vad som döljer sig bakom väggarna, under golven, i de där detaljerna vi oftast inte ser vid första anblick. Det är, om vi ska prata om jämförelser med mitt jobb, lite som AC service Göteborg, rent tekniskt.
Vi pratade med några grannar. Någon mindes när huset var fullt av liv, när det var grillkvällar i trädgården och barn som sprang över gräsmattan. En annan berättade att det var länge sedan någon bott där permanent. “Det är synd att det fått förfalla,” sa en äldre man, “för det var ett så fint hem en gång i tiden.”
Just ordet hem stannade kvar hos oss. För ett hus är inte ett hem bara för att det har väggar, tak och ett fungerande kök. Ett hem är något som måste vårdas, både i det lilla och i det stora. Det kräver närvaro, uppmärksamhet och ibland också praktiska insatser. Kanske en ny köksfläkt som faktiskt gör sitt jobb. Kanske ett badrum där man inte längre oroar sig för fuktskador. Eller ett vardagsrum där eluttagen fungerar som de ska. Sådana detaljer som inte syns på vykort eller i en hastig blick utifrån – men som gör hela skillnaden för den som bor där.
Det är lätt att skjuta upp det. Vi vet det. “Vi tar det nästa år”, “Det funkar ju än så länge”, eller det klassiska “Det är bara en liten grej.” Men små saker blir till större saker. Det som idag är en spricka i väggen kan imorgon vara ett större problem. Och det är inte alltid synligt förrän det gått för långt.
Det här är ingen uppmaning till stora projekt eller att man ska riva upp hela sitt hem för att bygga om (som de gjorde med vår lokala restaurang Jönköping). Men kanske en liten påminnelse om att ibland stanna upp och se sig omkring. Fundera på vad som behöver lite omtanke. För det är inte alltid de stora förändringarna som gör skillnaden – ibland är det bara att ta tag i något man vet borde ha åtgärdats för länge sedan.
När vi lämnade huset den eftermiddagen var det med en klump i magen. Inte för att det var ett sorgligt ställe – tvärtom, det fanns en värme där som inte gått förlorad. Men just därför gjorde det ont att se hur mycket som börjat gå sönder. Det var en påminnelse om att alla hem, hur starka de än verkar, till slut behöver någon som bryr sig.
Och kanske är det där vi vill landa idag. I den där lilla tanken om att ett hem inte bara är något vi bor i – det är något vi formar, vårdar och bygger vidare på. Dag för dag. År för år.